Psykbryt...

Det är något speciellt med mig och mitt bloggande. Jag tappar all lust ett tag. Förstår inte meningen med att blogga, eftersom alla andra också gör det. Men nu de sista dagarna har jag ändå haft lite lust att skriva av mig. OM lite allt möjligt, som om drömmen jag drömde inatt.

-Jag drömde att jag var på klubbviken (av alla ställen) och där var det nån slags internationell festival. Hela ön var packad med folk och jag var assistant till en japansk tatuerare. Han hade en ganska äcklig metod att tatuera eftersom han först la på kalla kalkonskivor över området han skulle tatuera, sedan doppade han en vass kil i bläck och tatuerade folk genom de tunna kalkonskivorna - EW! Lite ohygieniskt kanske!? Hursomhelst efter att festivalen var över så bad jag honom att tatuera mig med. Det var då drömmen faktisk gav mig en kul idé. Jag ska tatuera in ett japanskt haiku på nacken! Men precis när han skulle börja så var han tvungen att åka med sista båten. Jag var plötsligt ensammen och internationella polisteam kom till ön, eftersom jag utlöst nått skumt larm. Eeeek!

Min bror är förresten hemma nu från Gbg, han råkade ut för världens otur - han och hans tjej råkade låsa ut sig från stugan och fick besvikna åka hem. När jag gick upp för trappen för att sova, kring tre-tiden (försöker vända på dygnet eftersom jag jobbar natt i helgen) så kom jag att tänka på att han inte har något rum här hemma. Och hur orättvist det är, jag är ju ung (han är iof bara 30) men varför ska bara ajg få ha en mjuk säng och ett privat rum. Hemma i Luleå, kan aldrig kännas som hemma i Luleå för honom. Men jag antar att det är så att vara yngst. Jag blev alltid mest bortskämd, och han har bott hemmifrån i över 10 år. Om 10 år, är mitt rum borta då?

Nåja... Nu har jag en ny lägenhet som jag planerar att bo resten av min studietid i (dvs om allt går väl) Ska bli hur kul som helst att inreda den, byta tapeter och skapa mig ett "eget hem", men jag kan ändå inte låta bli att oroa mig lite. Över framtiden. Det kanske går i släkten.

xoxo